Jag har då haft en hel del att tänka på och jag trodde att jag nu någorlunda fått allt uppklarat. I varje fall till den punkten att det inte skulle vara så svårt att "få ett slut på det hela"... Men tydligen hade jag fel, väldigt fel. Ett par gånger kände jag nog hur alltsammans började spricka, men som tur var jag antingen för distraherad eller så behövde jag lägga undan allt mitt för att stöda nån annan för att något skulle hinna gå i bitar. Nu däremot vet jag inte om jag skall sitta eller stå, skratta eller gråta, om jag borde prata med nån eller bara tiga och tänka, om jag är för stark för att gå sönder helt eller för svag för att visa det... Nog vet jag att det vore bättre att få allt utrett än att sitta och våndas över det, och de som antytt det har nog gjort det i ren välmening, men ändå blir min reflex lätt att jag fräser att de inte skall ta upp det eftersom de inte vet hur komplicerat allt egentligen är. Och ändå känns det under vissa kvällar så ensamt och hopplöst att man undrar varför ingen märker eller säger nått... Så håller det på, dag ut dag in, vissa dagar bättre vissa lite/mycket sämre. Det är ju inte så att jag vill sitta och vända och vrida saker fram och tillbaka, men eftersom jag själv också är så delad kan jag inte göra mycket mer än det...
Det är inte när problemen blir för stora som världen faller i bitar
Det är när man inser:
Att vad man än gör
Och hur mycket man en önskar
Finns det inget man kan göra åt saken
Det är då man skall bli orolig
No comments:
Post a Comment