Stress och vuxenpoäng

...och där bryts radio tystnaden!

Har haft en hel del håll igång de senaste dagarna och att-göra-listan verkar nog inte minska vart efter tiden går... Den mentala stressen som samlats sedan förra våren har inte heller velat ge med sig och börjar nu kännas ordentligt i huvudet, men hoppeligen börjar det hela reda ut sig i sakta mak under slut sommarn / hösten.

Kommer inte att börja gå igenom allt det negativa här, men som posiivt finns följande:

• efter lite om och men börjar jag skolan i höst vid Työväen Akatemia på linjen för allmän litteraturvetenskap
• jag har skaffat läsglasögon åt mig
• vi reser till London i nästa vecka
• vi skall flytta till en ny, större, lägenhet ca 200m bort för samma pris som vi har
• har skaffat ett credit kort

Nu efter en kort paus så blir det väl dags att ta itu med tvätt och pynjande inför resan.

Reignite

Joo, jag skriver blogginlägg klockan 7 på morgon. Jag har just kommit hem från ett 8 timmars nattskift och kom fram till att jag dygnar istället för att programera om min inre klocka. Men det var inte min poäng.

Det kändes så otroligt härligt att gå ute i den friska vår morgon kylan. Känna hur den kryper in under kjolen och ner i stövlarna, förvånanvsärt uppfriskande efter värmen inne i restaurangen. Att kuna gå (lite) vilse på Helsingforsgatorna och titta in i alla butiksfönster. Att känna av spritdoften på de några ungdomar som faktiskt kommer emot en den här tiden på en söndag.

Det kändes skönt både för kroppen och allra främst för själen. Man fick känna sig kände sig påriktigt avslappnad, vilket delvis beror på lite sömnbrist i det här skedet... Vill nog ändå påstå att jag mår mentalt lite bättre nu speciellt efter att ha lyssnat på den här låten ett antal gånger redan under morgonen.

Då är det bara att försöka hitta tillräckligt med stimuli för att hållas vaken...

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Stressen för framtiden börjar kännas mer ochmer påtaglig så småningom... Arbetstimmarna minskar, jag skall byta enhet som jag jobbar i och snart knackar inträdesproven på dörren.

Mest är man väl stressad över pengasituationen nu just... Min träningstid är visserligen över nu, men mina arbetstimmar sjunker till ca 50-60h per 3 veckor då istället. Lönerna räcker i varje fall till mat, hyra och arbetsresor, men det är nog inte många slantar kvar efter det heller. Man ska väl inte klaga när man välan har jobb, men när man  nästan skulle få in mer pengar per månad som arbetslös så... Ja, vad kan man. Får bara hoppas att det skulle lösa sig nu i varje fall. Är ytterst nervös inför enhetsbytet också, med tanke på att jag börjat känna mig riktigt hemma och nu byts allt utom de extremt tråkiga och rutinmässiga arbetsuppgifterna ut... och känslan om att det skall gå likadant som förra våren står konstant och andas en i nacken.

Så måste man påriktigt börja fundera på det här med skolor. Speciellt nu med att man inte i princip får studiestöd för en andra utbildning... Hade ursprungligen tanken att jag först går en utbildning som jag påriktigt vill jobba med, men där arbetsplatserna är få, och sedan tar en andra där till som jag nog gillar och har betydligt mer arbetsmöjligheter till. Nu faller det ju bort och plötsligt vet man inte längre vad man vill studera. Vill jag ha en utbildning för nått jag påriktigt vill jobba med eller vill jag utbilda mig till nått jag inte kanske trivs med, men som det finns relativt mycket arbetsplatser inom? Kommer jag att ens komma in till skolan eller blir det att igen sitta ett år och "bara" arbeta?

Jag trivs verligen inte med att ha så här många osäkra faktorer i livet, men tyvärr kan man inte göra mycket annat än vänta och se nu just...

Efter mycket om och men

Jag grät idag när jag fick se min nästa lön. Det blir första gången på ca ett år som jag kommer att kunna betala hyran.

P.g.a. en massa orsaker har min inkomst legat på noll mellan mars och november. I oktober fick jag jobb, ett jobb som jag aldrig ens tänkt söka till och som jag nu trivs i väldigt bra och som jag kommer fortsätta med tills jag har studerat klart. De första lönerna var kanske inte de bästa, men de räckte till någorlunda och nu när jag börjar vara ordentligt inne i systemet och har (nästan) tillräckligt med arbetstimmar börjar det se bra ut. Det här borde också bli min näst sista lön med harjoittelija-palkka, men oberoende så kommer skillnaden betalas i efterskott om systemet skiter på sig.

Jag har också fått fyra av sju böcker som jag behöver till mina inträdesprov och so far verkar de inte vara alltför komplicerade och tunga. Jag har också börjat läsa på den första.

Nu kan jag ärligt säga att saker börjar ordna sig!

Once upon a Ruby Moon

Kvällen den 25.1 för ett år sedan stod jag ute i vinterkylan i Vasa. Vi hade just sett pjäsen Växtverk där en gemensam vän hjälpte till på scen och nästa kväll skulle vi se Ruby Moon, en pjäs som samme gemensamme vän rekommenderat varmt. Det var under den kvällen som ett "du och jag" blev till ett "vi"... kom vi fram till i efterhand i varje fall.

Nu sitter jag här med mitt nya favorit te, med ghibli-jazz i bakgrunden, i en lägenhet som nu i snart ett halvt år varit mitt hem. Det är spännande hur tiden gått så fort, hur det redan har hunnit gå ett år sedan jag och Jan blev ett par. Mycket har hänt under året annars också och det har slutligen blivit bevisat för mig att livet definitivt inte varit en dans på rosor... men det har varit lättare att tåla när man vet att man har någon som jag påriktigt vågar ringa åt när allt verkar gå åt h*lvete och som orkar lyssna på mina snyftningar och försök till att förklara vad som händer i ett x-antal timmar. Och den ljuva spänningen när man står på perrongen och väntar på tåget från Helsingfors och springer ut och väntar trots mygg, kyla eller vad som än varit säsongens plåga när det skrapar i högtalarna att tåget börjar närma sig.

Det här blir också första gången som jag firar en årsdag i hela mitt liv. Det är kanske inte SÅ konstigt, men det känns väldigt spännande i varje fall. Planen för kvällen är middag vid Memphis (där vi träffades) och att sedan spela biljard vid Corona (där saker tog sin början så att säga och för att biljard är roligt).

Men den här dagen har också fått mig att lite tänka på vad som är så speciellt med det här med kärlek samt varför jag och Jan har hållits ihop ett helt år (och även tänker fortsätta med det). Läste för ett bra tag sedan ett blogginlägg vid namn Marriage Isn't For You och kom igen att tänka på den nu. Även om inlägget ganska långt behandlar äktenskap så tror jag nog att den kan generaliseras till kärlek och förhållanden i allmänhet. För jag har ganska snabbt börjat tänka på att en av orsakerna till att vårt förhållande ser ut som det gör, från min sida, är just för att jag vill se Jan lycklig och strävar till det i förhållandet. Självfallet vill jag ju själv också vara glad och lycklig, men det kommer ändå först i andra hand. Är det kanske det som är svaret? Att man sätter den andre före en själv och strävar till den andres lycka (och att motparten känner likadant) som är ett sätt? Vem vet... Kärlek är ju inte direkt enkelt att förklara...

Oavsett: Grattis på ett årsdagen älskling! Och tack E för att du introducerade oss!