- Sigh -

Idag blev då en dag i kategorin: Mindre lyckad... Skoldagen gick nog bra, fick till och med bra beröm för en skoluppgift, men på vägen till akrobatiken började man känna på sig att det inte skulle bli riktigt bra. Vilket det sen faktiskt inte blev även om jag undvek en katastrof.

Jag börjar bli så trött på att jag inte kan släppa spärrarna, rädslorna. För det är inte egentligen så svårt. Men ändå finns det något som håller mig tillbaka och detta något börjar mer och mer tära och slita ner mig. Ständigt försöker man släppa taget för att se att det inte är så farligt som man tror och lita på sig själv (och på andra också för den delen), men då kommer den där osynliga glasskivan, punkten då man inte vågar längre. Att gång på gång känna att man får mattan dragen undan under fötterna på en och sedan kämpa med all kraft för att inte låta allt bara slås sönder till skärvor i fallet. Det är då jag tar fram hörlurarna, vrider upp volymen, låser ut världen och låser in mig själv i min egen.

Mellan varven är det ju nog bättre, but what goes up has to come down... Frågan är nu: Hur många gånger orkar jag kämpa emot världen och ta mig upp igen?