Vardagsfilosofierande

Det är först nu som det börjar sjunka in så där på riktigt... Nästa veckas lördag får jag min vita mössa, dagen efter bär det av söderut till Vasa-stad för inträdesprov inför Scenkonst-utbildningen som jag önskar för allt i världen att jag kommer in till och jag skall bo i lägenheten som jag flyttar in till i höst. Det är väl det här man har kämpat för i de tre senaste åren (och de nio tidigare egentligen)? Att få ta studenten,börja studera och flytta hemifrån. Det är väl därför man har stått ut med allt det tunga och jobbiga, orsaken till allt blod, svett och tårar.

Men nu när det är bara den sista spurten kvar börjar det surra i huvudet. Det är först nu tanken slår mig: Är jag faktiskt redo för allt det där? Tidigare har man ju känt sig så vuxen och så led på att bli behandlad som ett barn att man bara längtat bort så starkt att man tror man inte klarar av väntan. Nu känner man sig plötsligt så liten och försvarslös.

Jag har ju så fina planer för vad jag vill göra, men nu undrar jag ifall det är faktiskt det jag vill. Det är ju inte på sätt och vis så märkvärdiga saker: Jag vill studera ett ämne jag tycker om, hitta en varm famn som jag kan krypa upp i när man vill se på en bra film på lördag kväll (eller vilken kväll som helst egentligen), slippa känna mig så ensam och att få börja ta eget ansvar samt ha hand om mitt eget öde. Sedan som extra vill jag ju få min blivande bok publicerad, men det har ingen brådska.

Men det är väl så det alltid är när det kommer en stor förändring. Man känner sig osäker innan man vant sig med allt det nya och fått nya rutiner och vanor.


Som tur blir det ju att fixa inför studentfesten nu inkommande vecka, så alla tankar hinner väl inte riktigt slå rot så där ordentligt ännu. Jag borde ta en kväll nån gång och skriva ner allt flum som stockar systemet. En del saker är ju nog bara bra, även om de kan vara lite i vägen mellan varven, men jag skulle igen behöva börja ränsa ut lite andra sämre saker också. Jag publicerar antagligen en del hit, sånt som jag vill och vågar säga öppet, men en del lämnar jag nog också osagt. Kanske jag inte lämnar så mycket osagt som jag brukar göra dock.