Venedig kallar

Nu står den färdig packade resväskan då där på golvet. Imorgon blir det att hoppa i bilen och dra sig ner till Hufvudstaden och i övermorgon är det dags att flyga söderut med Venedig som slutstation. Det kommer att bli skönt att få vara på resa och ack vad min själ njuter av tanken att få springa omkring på Venedigs gator med systemkameran i handen och att få söka efter de snyggaste maskerna i staden.

Men när jag ger mig av har jag en känsla av att jag kommer att lämna en liten bit av mig kvar i det just nu inte så kalla Norden. Det känns bittert att just när man fått smak på det goda i livet drar världen undan mattan på en... Nog såg jag ju det komma, men jag känner ändå hur balansen svajar lite och jag är inte säker om den håller eller om jag faller. Jag vet förstås inte hur framtiden ser ut, och ödet är ett mycket nyckfullt ting, men jag kan inget annat än hoppas på det bästa.