Å ena sidan vill jag flytta till Vasa så fort som möjligt och nu vet jag att jag har pengar för en månad i varje fall. I Vasa känner jag mig också så hemma, så där på riktigt, så jag vet att det kommer att gå bra att bo där och att jag kommer att trivas. Så kommer jag ju troligtvis att börja studera där också till nästa höst, så då har jag ju lägenhet och med lite tur ett deltids-jobb fixat klart redan.Men nu vill hjärtat dra åt ett annat håll. Det önskar att jag antingen skulle stanna kvar här där jag är nu eller ännu bättre: att man kunde packas ner i en kappsäck och tas med till Mitt i Ingenstans, men det går ju inte. Det går inte att bara lämna allt, fastän det sliter i själasömmarna att åka.
Nu när jag måste bli medveten av att det är snart, väldigt snart dags att åka blir det värre och värre att kämpa mot tårarna. Jag vet precis vilken famn jag vill söka tröst i och jag vet att jag skulle få det, men jag kan inte. Fastän jag går sönder och spricker vet jag att jag med tid och arbete kan lappa mig igen, men tanken att ha sönder någon annan tär mer på mig en nån annan hjärtesorg i världen. Jag kommer säkert att gå i bitar ännu, ganska ordentligt, men det tänker jag inte göra nu. Det tar jag sedan, när jag väl har fått en Venedig-resa och en flytt fixad.
No comments:
Post a Comment