Nu känns nog det mesta vara på rätt plats igen. Har kollat nästan hela första säsongen med Supernatural (har kvar episod 17-22 + special features om det finns nått bra), har äntligen fått skatboet klippt och färgat så jag känner igen min spegelbild, min kreativitet börjar igen knycka mig i ärmen, skolan börjar kännas riktigt trevlig till och med och allt verkar bara så bra och positivt. Sedan börjar jag dessutom känna mig riktigt bekväm i det egna skinnet och må så där annars bra...Men jag vet inte riktigt varför. Eller jo, det gör jag ju, för jag vet precis vad som har hänt (går inte närmare in på det här dock). Men jag borde väl inte må riktigt så här bra just nu, om en vecka eller två jovisst, men inte nu redan. Jag känner nog att det sitter en liten bugg i systemet som väntar att jag skall stoppla på den, men jag gör liksom inte det även om den borde ha dragit krokben på mig direkt. Nog satt jag ju och små snyftade där då på kvällen och fällde några tårar, men det kan ju för allt i världen inte ha varit allt? Jag borde väl inte kunna le och flina åt saker som tidigare skulle ha fått mig att gråta?
I princip borde detta ha spräckt mitt hjärta i tusen bitar
Men varför grät jag då mig inte till sömns?
No comments:
Post a Comment