11.10.2013

Saker och ting börjar äntligen reda upp sig.

Det senaste... halv året? Ja... Det börjar bli ett halvt år... Det var då jag blev arbetslös igen, efter att i desperation gav mig in på telefonförsäljning. Jag flyttade ut för att bo på egenhand strax därefter. Saker och ting sket sig på grund av att jag hade bristfälliga/saknade arbetsintyg (som jag förövrigt inte ännu heller fått, förutom ett). Föräldrarna lovade att hjälpa till. Dagarna började se likadana ut: sitta på datorn och prata med pojkvännen som var så långt borta och en vän som var ännu längre bort, äta, nån gång gå till butiken, gå och lägga sig. Inget jobb nappade, fastän man skickade ut gudarna vete hur många ansökningar.

Vart efter tiden gick började tankarna som snurrade i huvudet kännas tyngre. Jag gjorde så som jag alltid gör; sopade allt under mattan och lät bli att tänka på saken. Varför gjorde jag inget åt min situation då? Jag hade ju hur mycket tid som helst! Jo, jag hade all tid i världen att fast varje dag till arbetsförmedlingen och joma, men nej jag gjorde inte det. Vissa dagar var jag bara lat, jo det kan jag erkänna, men ibland var det av den orsaken att när jag plockat ihop pappren, kanske insett att nått ännu fattas, så låste sig systemet. Jag var rädd för jag visste att om saker ännu skiter sig så blir jag tvungen att flytta hem-hem. Jag var livrädd för att ha misslyckats. Det resulterade i att jag bara lade mig ner i sängen och grät i en timme eller två. Det är det ända sättet jag vet för att hantera saker. Tankarna låser sig, jag får inte ett ljud ur mig, jag blir frustrerad över att jag inte gör nått åt saken, jag vänder allt det negativa innåt och gråter lite till.

När jag väl lugnat mig är klockan redan mycket och kontoret är stängt. Imorgon...

Så flyttade jag till H:fors. Det skulle bli min nya chans. Samma rutin fortsatte, men jag gömde tårarna för att inte oroa pojkvännen alltför mycket. Men när det kom back på back och den där lilla rösten i bakhuvudet sade att jag kanske bara borde ge upp brast den där spärren nu som då i varje fall. "Why do you get this upset?" var frågan jag fick en dag. Jag ville svara, men jag hittade inga ord. Och det var det som oroade mig mest. För det var ju det som alltid gjort saker bättre eller åtminnstone lättare. Skriva. Vare sig det var mina egna tankar eller nått helt annat, det spelade ingen roll. Men under det senaste halv året har jag inte skrivit ett enda ord, fastän jag kännt mig som om någon sparkat min själ och mitt sinne gult och blått. Orden har bara inte funnits där. Det var det som skrämde mig mest.

För en vecka sedan började jag läsa om NaNoWriMo igen. Jag ville vara med i år, men vad skulle jag skriva om? Jag våndades ett tag och hade inga idéer överhuvudtaget. Inte ens dåliga idéer. Bara ingenting... Sen slog tanken mig som från ingenstans och Deus Ex Machina föddes. Jag blev glad, inspirerad och hittade på mer och mer bakgrund (skrivandet får vänta till November), men min själ grät. Första gången på länge som det inte var av sorg eller rädsla, utan lycka. Det gav mig en känsla av att saker, kanske, äntligen börjar ordna sig.

En tanke slår mig också när jag sitter här vid datorn, ensam i lägenheten, med en värmande tekopp i handen är hur härliga männsikor mina vänner är. Jag kanske inte har sagt att jag har det usligt, mår sämre än jag låter visa, men ändå har det i ungefär samma tidsperioder kunnat komma ett meddelande där man blir inbjuden på en tekopp till nåns eller för att sitta och hänga någonstans för att folk inte sett mig på ett tag. Det kanske inte verkade som mycket, men det var helt och fullt tillräckligt för att pigga upp mig. Påminna mig om att jag nog finns, fastän jag kanske inte minns det just då.

Jag minns också lappen som sitter i bokhyllan. Den som satt många hjul igång och sedan så småningom, efter lite om och men, ledde till att jag ville bli mer än den tysta mus jag var då.

Den där lappen som fick mig att vilja börja leva påriktigt.

Jag var också på två intervjuer här för ett tag sedan.  Inga toppen jobb kanske, men något som jag nog kunde trivas med och skulle bli praktiskt om (när?) jag börjar studera i nästa vår. Nu fick jag möjligheten att välja vilket jobb jag ville ha av de två alternativen. Av en orsak, som jag inte nämner här, blev valet väldigt lätt. Nå, i varje fall...

På måndag har jag min första arbetsdag.