Once upon a Ruby Moon

Kvällen den 25.1 för ett år sedan stod jag ute i vinterkylan i Vasa. Vi hade just sett pjäsen Växtverk där en gemensam vän hjälpte till på scen och nästa kväll skulle vi se Ruby Moon, en pjäs som samme gemensamme vän rekommenderat varmt. Det var under den kvällen som ett "du och jag" blev till ett "vi"... kom vi fram till i efterhand i varje fall.

Nu sitter jag här med mitt nya favorit te, med ghibli-jazz i bakgrunden, i en lägenhet som nu i snart ett halvt år varit mitt hem. Det är spännande hur tiden gått så fort, hur det redan har hunnit gå ett år sedan jag och Jan blev ett par. Mycket har hänt under året annars också och det har slutligen blivit bevisat för mig att livet definitivt inte varit en dans på rosor... men det har varit lättare att tåla när man vet att man har någon som jag påriktigt vågar ringa åt när allt verkar gå åt h*lvete och som orkar lyssna på mina snyftningar och försök till att förklara vad som händer i ett x-antal timmar. Och den ljuva spänningen när man står på perrongen och väntar på tåget från Helsingfors och springer ut och väntar trots mygg, kyla eller vad som än varit säsongens plåga när det skrapar i högtalarna att tåget börjar närma sig.

Det här blir också första gången som jag firar en årsdag i hela mitt liv. Det är kanske inte SÅ konstigt, men det känns väldigt spännande i varje fall. Planen för kvällen är middag vid Memphis (där vi träffades) och att sedan spela biljard vid Corona (där saker tog sin början så att säga och för att biljard är roligt).

Men den här dagen har också fått mig att lite tänka på vad som är så speciellt med det här med kärlek samt varför jag och Jan har hållits ihop ett helt år (och även tänker fortsätta med det). Läste för ett bra tag sedan ett blogginlägg vid namn Marriage Isn't For You och kom igen att tänka på den nu. Även om inlägget ganska långt behandlar äktenskap så tror jag nog att den kan generaliseras till kärlek och förhållanden i allmänhet. För jag har ganska snabbt börjat tänka på att en av orsakerna till att vårt förhållande ser ut som det gör, från min sida, är just för att jag vill se Jan lycklig och strävar till det i förhållandet. Självfallet vill jag ju själv också vara glad och lycklig, men det kommer ändå först i andra hand. Är det kanske det som är svaret? Att man sätter den andre före en själv och strävar till den andres lycka (och att motparten känner likadant) som är ett sätt? Vem vet... Kärlek är ju inte direkt enkelt att förklara...

Oavsett: Grattis på ett årsdagen älskling! Och tack E för att du introducerade oss!